SÅS 40 år

Det har 2014 gått 40 år sedan SÅS startade sin ideella verksamhet med målsättningen att bevara en del av Sveriges järnvägshistoria till eftervärlden. Allt börjar och grundar sig i ett kompisgängs stora järnvägsintresse och viljan att rädda ångloket K4 793 från att hamna i England, eller ännu värre; skrotning. Kompisgänget, där vi återfinner bland annat Janne Ekeroth, Lasse Zethraeus, Lars Beijer, Conny Sernfalk med flera, lyckas så småningom köpa loss loket och lyckas efter vissa strapatser få loket transporterat till Stockholms Slakthusområde i Enskede straxt söder om Stockholm.

Slakthusområdet kom därefter att bli det nybildade Stockholms Ånglokssällskaps hemvist från 1974 till oktober 1988. Loket K4 793 renoverades under 1974 och i maj 1975 så kunde loket för första gången på mycket länge åter rulla för egen maskin. Loket förevigades på ett vykort som länge varit ett av SÅS mest säljande och är nästan vackrare än när det var nytt 1904. Nu började det smidas planer på att kunna visa upp loket för allmänheten och kanske kunna köra utfärdståg med det. Från Slakthusområdet till Årsta Partihallar löpte den 6 km långa ”Slakthusbanan”, vilken slingrade sig genom Enskede och Årsta och såg till så att Slakthusområdet fanns i förbindelse med SJ-nätet. Det nybildade SÅS hade etablerat sig i den östra delen av Slakthusområdet på det som kallades Strömbergsspåret och utanför området löpte Märgvägen (idag Arenavägen) och parallellt med denna löpte spåret som förband Slakthusområdets spårnät med SL´s tunnelbanenät. Det föddes en tanke om att man kanske skulle kunna köra någon form av utfärdståg från en plats belägen vid korsningen av Märgvägen och Palmfeltsvägen, följa spåret längs Märgvägen, runda slakthusområdet i en vid båge i 180 grader, köra över Slakthusbangården och vidare ner till Årsta Partihallar via Slakthusbanan och åter. En naturlig väg som redan fanns.

Efter diverse samtal med SJK, Svenska Järnvägsklubben, så skulle SÅS kunna få låna ett antal passagerarvagnar för att kunna genomför idén. Problemet var bara att spåret i korsningen av Märgvägen och Palmfeltsvägen saknade rundgångsmöjligheter, det var alltså omöjligt att ”vända” tåget när det väl kommit in på spåret efter återkomsten efter en tur till och från Partihallarna. Nu löstes det här genom att man lånade Slakthusområdets lokomotor (I SÅS ägo 1992 – 2007). Som fick dra ut vagnarna till Strömbergsspåret och släppa ut K4 793 från botten av Märgvägsspåret och därefter backades hela tåget tillbaka in för nästa tur. Den utannonserade trafikhelgen med K4 793 och SJK´s vagnar vart en regelrätt succé med idel fulla tåg där folk hängde som klasar ute på de öppna plattformarna och där berget vid Årsta var så fullt av folk att det länge efter kom att kallas för ”Apberget”. Succén fortsatte sedan och SÅS fick det allt bättre ställt i kassan och köpte ganska snart ångloket N 1169 som fick ersätta lokomotorn och istället så kördes varannan tur med K4 793 och varannan med N 1169. SÅS hade nu även köpt in några egna vagnar i form av godsfinkan SJ Gsö 18384 och senare även en gammal tjänstevagn av modell Qgk som båda fungerade som biljettförsäljning och personal/verkstadsvagn.

Partihallarna

K4 793 gör rundgång vid Årsta Partihaller 1976

nr02

K4 793 med resandetåg på Slakthusbanan vid Valla Torg och på väg mot Slakthuset

Efter att ha sett potentialen som resorna hade så började SÅS förhandla med SJK om att få köpa några av deras passagerarvagnar, så blev det tillslut klart att vagnarna SWB C5 138, ÖKJ Co 20 och SJ CF4 1699 kunde köpas till verksamheten, vagnar som vi ännu efter 40 år använder i vår trafik och reseverksamhet. 1976 så köptes även ångloket S1 1921 som fick bli det första steget till att köra resor även ute på SJ-nätet. SÅS hade knutit en del lok- och tågkunniga till verksamheten, däribland Kalle Månsson, en härlig skånsk förare som varit med och kört ånglok på SJ-tiden. Han fick bli klubbens ”lärare” och hans oslitna fras med glimten i ögat; ”- Ni bara leker er jävlar”, lever allt jämt kvar i SÅS. Kalle själv kör sedan många år ånglok uppe hos Sankte Per, saknad av oss alla. Vart eftersom åren gick så tillkom det nya fordon i alla dess former. Ångloken N 1129 och SSnJ 7 köptes in samt en del godsvagnar, men även några passagerarvagnar ”för framtiden”.

Trafiken på Slakthusbanan fortsatte fram till Lucia 1992, men redan i oktober 1988 flyttades verksamheten till Västberga då det blivit trångbott på Slakthusområdet i samband med att Globenområdet skulle byggas. Då SÅS flyttade så hade vi ett 25-tal fordon av allehanda slag. Vi hade ett lokskjul som vi köpt i Nykvarn och monterat upp vid ”Tarmrenseriet” på området, där vi även hade vår kolgård med en liten smalspårsjärnväg och kolkran. Strömbergsspåret hade vi förlängt och fyllt med fordon och vi hade dessutom fått tillgång till en byggnad kallad ”Enskede Svets” efter ett företag som tidigare varit inhysta i lokalen. Vi disponerade dessutom i princip samtliga kvarvarande spår på området förutom genomfartsspåret där det bland annat levererades nya tunnelbanevagnar till SL via det spår som ledde in till tunnelbanenätet

Trafikhelger på Slakthusbanan

Trafiken på Slakthusbanan genomfördes med 2 – 5 trafikhelger per år och under 1978 anlade vi en perrong i betong vid Märgvägen. Enskede fick bli en fiktiv station på vägen och vi bytte ut namnet ”Isstadion” (T-banestationen Globen hette så då) till Slakthuset och Årsta Partihallar blev istället Östberga. Vid rundgången i ”Östberga” så sålde vi korv och vykort direkt från tåget genom att öppna resgodsvagnens dörrar, samtidigt som resenärerna kunde se loket gå runt till andra sidan av tåget för återresan. Varje tur tog 1 timme och vi körde som oftast fem turer på lördagen och fyra på söndagen. Att köra till Lucia blev även det en tradition som höll i sig under de år vi körde på Slakthusbanan. Med Lucia, Tomte och ibland även get (!). I och med att man började bygga om Märgvägen och den bytte namn till Arenavägen, så minskade tillgängligheten för SÅS och 1984 flyttades stationen in på Slakthusområdet och istället användes den gamla spolkajen som station under namnet ”Enskede”. Slakthusbangården försvann även det här året och antalet uppställningsspår reducerades rejält. 1987 flyttades åter stationen, den här gången närmare utfartsspåret från Slakthusområdet. Här anlade vi en träplattform som kunde plockas ihop efter varje trafikhelg och som vi även tog med oss efter den sista körningen i december 1992 då vi för gott fick lämna Slakthuset och dess unika bana som nu skulle bli spårvägen ”Tvärbanan”.

SÅS på linjen

Efter inköpet av SJ S1 1921 så började vi även genomföra längre resor, bland annat till Nynäshamn. Vi körde SJ S1 1921 tillsammans med SJK´s Sb 1306 under en länge ihågkommen ”Extravagansa” som hade många och långa personvagnar i sitt släp.  Därefter så blev det ett antal företagskörningar, som ”Pepsodent Express” från Stockholm C till Stjärnhov och ALCRO´s 100-årsjubileum från Nykvarn till Nynäshamn. Vi körde även tåg med dåvarande postgeneralen Ulf Adelsson till första spadtaget av den nya postterminalen i Tomteboda. Vi styrde sedan resan runt Mälaren ett antal gånger och hann bli det sista tåget från Strängnäs till Åkers Styckebruk innan banan lades ner för persontrafik 1983. I augusti 1988 så körde vi ända upp till Nora och 10-årsjubileumet av Nora – Bergslags Veteranjärnväg, där SJ S1 1921 vann första pris för bästa lokputs. Det blev även ett par resor till Grängesberg.

SONY DSC

S1 1921 med resandetåg i Katrineholm på väg mot Flen 2013

B8 2

E10 1747 med resandetåg på väg mot Oxelösund

Efter flytten till Västberga så etablerade vi verksamheten i det området och började köra helgtrafik på ”Västbergabanan” från Liljeholmens station till Övre Västberga (San Remo Bangården) och åter. Det var även i Liljeholmen vi firade vårt 20-årsjubileum där vi bjöd på resa till och från Norrköping ena dagen och trafik på ”Västbergabanan” med tre påeldade ånglok den andra. Under den här tiden så hade vi även hunnit påbörja vissa trafikhelgen på Värtabanan mellan Norra Station och Värtans Station, men även trafik i början av juni på Saltsjöbanan med start under 100-årsjubileumet av banan 1993. En trafik som kördes fram till början av 2000 då Hammarby sjöstad sträckte sig allt för långt över hamnspåren och gjorde passagen från SJ-nätet till Saltsjöbanan omöjlig.

I och med upprivningen av bangården i ”Västberga Öfvre” 2003 så gick även SÅS lokala trafik i graven och kvar blev lite trafik på Värtabanan. Däremot så hade köpet av beredskapsångloken E2 1242 och E10 1747 gjort det lättare att köra längre och större en- och tvådagresor och vi genomföre istället flitigare resor vid flertalet tillfällen till och från Vagnhärad med omnejd, Oxelösund, Mälaren runt, Grängesberg och Katrineholm, med flera platser. Men även en hel del charteresor till allehanda andra platser med allt från firande företag till folk som firade födelsedagar. Även ångloket B 1364 köptes in efter att ha stått avställt som beredskapslok, loket står idag i Katrineholm och väntar på att väckas upp tillsammans med upprustningen av det oljeeldade ångloket E10 1747.

 

SÅS kör på diesel

Eftersom det ofta tar flera dagar att elda på ett ånglok så har SÅS även skaffat sig diesellok för att underlätta växling och transporter. SÅS första ”diesellok” vart en lokomotor med bensinmotor, ett lok som dock aldrig kom att startas utan som såldes vidare. Därefter tillkom Slakthusområdets gamla lokomotor (Not: lokomotor är ett ”dieselok” under 300 hk) byggt av Bergbolagen 1939 som SÅS fick ta över då växlingen lagt ner på området 1990. Lokomotorn fick heta ”SÅS 2” och fanns med i Västberga under många år. Från Saltsjöbanan skaffades senare en större lokomotor av modell Z64 som renoverades och användes under några år och under användningen av denna lokomotor så blev vi från SKÅJ erbjudna att överta ytterligare en Z64, fast den här av moderniserad typ. Av olika anledningar blev de här lokomotorerna stående med allehanda fel. SÅS 2 såldes 2007 till en privatperson och Z64:orna ställdes åt sidan då SÅS nu köpt fyra ”riktiga” diesellok. I samband med att SJ avvecklade de diesellok som stått i beredskapskjul runt om i landet så lade SÅS bud på fyra av dessa med målsättningen att förvärva åtminstone en av dessa. Trots skambud så vart SÅS ägare till alla fyra lok vi budat på. Ett V3-lok, nummer 52 byggt samma år som vårt ånglok S1 1921, två T23 byggda 1953 som smalspårslokmodell Tp, men ombyggda 1965, och SJ T21 98 som är byggt 1958. Ett av T23-loken såldes senare vidare och T21-loket sattes i drift och användes sedan flitigt, bland annat som uthyrt lok till växlingen vid Älvsjö Godsbangård. T23 113 planeras vara i drift i mitten av 2014 då T21 98 har fått problem med växellådan. SÅS finner att även dieselok och lokomotorer hör hemma i verksamheten, dels för att spara på ångloken men även för att visa fordonen som tog över efter ångloken.

SÅS syns på film

Redan 1977 så deltar SÅS i en filminspelning, den gången ”Barnen från Blåsjöfället”  med bland annat Beppe Wolgers i en av rollerna. Sen har det blivit ett 25-tal olika mer eller mindre stora produktioner och där filmen ”Skenbart” 2003, av och med Peter Dalle, kommit att bli den som satt störst spår i SÅS. Under tre dagar mitt i sommaren 2003 så filmades både Stockholms Central och Berlin Bahnhof julen 1945, sanningen låg dock i att vi aldrig lämnade Krylbo station! Film är ju fiction och med rätt rekvisita så vart den svartvita filmen mycket realistisk. Kompletterande scener filmades sedan i Västberga och på Värtabanan innan filmen hade sin premiär julen 2003. Mest känd som film som SÅS deltagit i är nog utan tvekan ”Sällskapsresan 2” med Lasse Åberg, där vi slår in hela S1 1921 i breda röda band så att loket blir en ”present” från en rik Engelsman till Lasse Åbergs karaktären Helmer. Filmsekvenserna spelades in på Slakthusområdet och på banan mellan Södra Station och Hammarby 1985. Lasse Åberg återkom dock 2010 med ”Stig Helmer, The story” där våra vagnar och dieselloket SJ T21 98 får agera rekvisita.

SÅS och andra föreningar

SÅS har i alla år samarbetat med föreningen NJM,  Nynäshamns Järnvägsmuseum, som tidigare hette Föreningen MaVJ 1 efter det lok man räddat 1972. SÅS och NJM har genom åren gått likt två parhästar som dragit nytta av varandras verksamheter genom att låna fordon och personal av varandra, men även sammarrangerat resor som ”Mälaren Runt”. Även föreningen SKÅJ, Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg har genom åren haft en del verksamheter ihop och några av våra fordon kommer från SKÅJ´s samlingar. SKÅJ återfinns idag i Sala och Krylbo. I slutet av 1970-talet så började SÅS visa intresse för ett av de gamla ”SWB-ångloken”, som skulle passa bra till SÅS vagn från SWB (Stockholm – Westerås – Bergslagens Järnväg). Men då det var svårt att komma till något avslut i affären så bildades en ny förening av bland annat SÅS:are. Föreningen som kom att kallas ”SWB-föreningen” var det som sedermera blev NBvJ, Nora Bergslags Veteran Jernväg som bildades 1978 och som flyttade upp till den då nyligen nerlagda järnvägen i Nora. NBvJ får idag anses som Sveriges största normalspåriga järnvägsförening, men som delvis anses ha sina rötter i SÅS.

SÅS i Katrineholm

Då vi nästan gett upp hoppet om att hitta nya lokaler i Stockholm för den fortsatta verksamheten, så vände vi oss 1997 mot Katrineholm och det tomma lokstallet där. Då varande Banverket hade meddelat att man hade för avsikt att riva stallet då det tjänat ut sitt syfte. SÅS började då en förhandling med Katrineholms Kommun och Banverket om att på något sätt bevara lokstallet och åter fylla det med järnvägsfordon. Det skulle ta ända fram till 2007 innan Katrineholms lokstall förvärvat stallet och upplåtit några platser till oss. Samtidigt så påbörjade Katrineholms Kommun upprustning av stallet och byggde om halva stallet till allaktivitetshus för Katrineholms ungdomar, två verksamheter som fungerar väl ihop. 2010 så bildades officiellt SÅS en sektion i Katrineholm där det idag pågår upprustning av SÅS fordon. SÅS har även sedan dess börjat att köra trafik vissa helger om året mellan Katrineholm och Vingåker samt Flen, en mycket omtyckt trafik. Målsättningen med framtiden är att etablera verksamheten allt mer i Katrineholm, men att behålla en stor del kvar i Stockholm då vi idag är den enda föreningen med den här typen av verksamhet i Stockholm.

SÅS i framtiden

Efter att järnvägsdriften i Sverige avreglerades och ett Trafikverk kom att basa över Sveriges järnvägar, så krävdes det även att SÅS blev en aktör som trafikbolag. Det här i sin tur krävde att SÅS skulle skaffa sig ett trafiktillstånd som alla andra aktörer. Det tog SÅS närmare tre år att genomföra den här omdaningen av verksamheten och få alla tillstånd och regelverk klara. Ett tillstånd som ständigt revideras och kontrolleras. Man skulle kort kunna säga att 1974 år verksamhet bestod i 95% körande och meckande och 5% byråkrati, men att det idag har blivit tvärtom tyvärr. SÅS har genom åren samlat på sig en hel rad av fordon med en första målsättning att rädda dessa undan en för tidig skrotning. Det har mycket handlat om att handla först och tänka sedan, för det viktiga är ATT vissa fordon inte skrotas, vad som ska ske med dessa får man besluta sig om senare, men då är det i alla fall inte för sent. Tyvärr så slåss SÅS i en huvudstad där varje meter mark är hett eftertraktad, vilket gör att SÅS har mycket begränsad förhandlingsmöjlighet då vårt krav på stora ytor och spåranslutning inte går att uppnå här. Spåren i Västberga som SÅS arrenderar av Stockholms Exploateringskontor, ligger på platser som för närvarande inte kan användas till bebyggelse på grund av sitt läge. Men ju mer Stockholm växer, ju mer eftertraktad blir även ”dålig mark”. Vår förhoppning är dock att vi ska kunna ha kvar en mindre verksamhet i Stockholm och samtidigt utöka verksamheten i Katrineholm. Vi är dock medvetna om att vi måste rätta kroppen efter kavajen och därför avyttra en del av våra fordon i större utsträckning än fram tills idag, men målsättningen kommer även fortsättningsvis att vara att bevara det som kan bevaras.

Vi kommer även att fortsätta vår ideella verksamhet med resor och trafikhelger eftersom efterfrågan är större än vad vi klarar av och vad vi vill är ju att välkomna resenärer till en resa förr i tiden, för ångtåg gör sig alltid bäst i verkligheten.

SÅS är fortfarande efter 40 år en förening som drivs ideellt och utan bidrag, vi förlitar oss fortfarande på att den breda allmänheten vill stödja oss genom att bli aktiva- eller passiva medlemmar. Men framförallt så hoppas vi att vi även i framtiden är så pass intressanta för folk som gillar av gamla tåg, att vi kan fortsätta fylla våra tåg med glada resenärer och trevliga aktiva medlemmar som gör allt det här möjligt!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s